En dag i taget, att acceptera läget och viktiga insikter


Var bara tvungen att låna den här bilden från Rose Hill Designs by Heather Stillufsen ( finns på fb och insta). Den beskriver det här med vardagspusslet rätt bra tycker jag eller hur. 
 
Nu är jag inne på  3:dje veckan hemma och man tar dagarna lite som det kommer. En dag i taget.
Det är verkligen en process man går igenom när man är utbränd. Vissa dagar ligger man i soffan och stirrar typ i taket och får inte gjort ett skit rent ut sagt, man får tvinga sig upp och laga mat till barnen men disk, tvätt och städ är inte något som prioriteras dom dagarna. 
In i mellan kommer det lite mer energi och man passar på att få röjt up i röran för att sen krypa till soffan och sova en stund igen när energin tar slut. 
Jag har knappt orkat åka och handla vissa dagar men vissa måsten är svåra att hoppa över och med hjärtat boende 7 mil härifrån så har jag inte hjälp från honom dagligen heller det är bara att släpa sig ut och åka liksom. 

Det som varit svårast är att acceptera att kroppen och hjärnan inte orkar som man är van vid. Blir det stressigt eller för mycket att hålla koll på så känns det som om man har gröt i huvudet . Det går inte att fokusera och tänka klart, hela hjärnan skriker TIMEOUT. Eller när energin plötsligt tar slut när man håller på med något, från ena stunden till den andra blir man så sjukt trött så man bara vill lägga sig ner och sova. Kroppen säger ifrån och talar om vad som gäller och det spelar ingen roll om jag bara ska till affäern 5 minuter härifrån och köpa mjölk eller om köket svämmar över med disk. Tar energin slut så är det en powernap som gäller så är det bara. Vila och åter vila!
 
 
Det har med andra ord varit en berg och dalbana med tankar och känslor de här veckorna. Det är inte bra jobbet som bränt ut mig så mycket vet jag men det var det som fick bägaren att rinna över eller spricka. Det är flera år av press och olika typer av stress i livet som orsakat detta. Jobbstressen gav sig efter en vecka. Men förra veckan var det fortfarande jätte kaos i tankarna. Vad ska jag göra för att ta kontroll över livet igen förutom byta jobb? Vad vill jag göra, vart trivs jag och vad får mig att må bra osv?
 
Det har varit kaos i tankarna och jag har desperat försökt reda ut vad jag känner och större resultat. En road tripp förra veckan gav viss klarhet men jag sov fortfarande dåligt på nätterna och var grötig i huvudet när jag försökte hitta fokus. På fredagen efter jag lämnat barnen åkte jag till hjärtat på Orust. P skulle greja med min bil och jag brukar hänga med honom i garaget under tiden men den här dagen orkade jag inte det trots att vi inte träffats sen nyår. Jag körde in bilen i garaget sen gick jag in och la mig i soffan med hundarna och försökte vila. Somnade inte men när han sen kom in och lade sig bredvid mig i soffan sköljdes all stress bort. Den helgen somnade jag som en klubbad säl när vi lagt oss och sov som en prinsessa hela nätterna. Så välbehövligt när man sovit i snitt 3-4 timmar per natt i över 2 veckor. 
 
 
I övrigt gjorde jag inte många knop den helgen, utan låg i soffan och kollade på olika serier och bara va. Sovmorgon och kaffe sen till soluppgång över sjön och bara njuta av lugnet. Blev enn sväng bort till en kompis på play date med hundarna på söndagsförmiddan annars tog jag det bara lugnt och laddade batterierna. 

Runt lunch på söndagen kom ångesten smygandes tillbaks. Varför? Jag ska ju inte jobba på måndagen. Insåg att ångesten berodde på att jag undermedvetet börjat stressa upp mig för att jag vet att det är dags att åka hem igen efter barnen är hämtade. Det blev ännu tydligare när jag noterade att det bara tog 1 timme och en kvart en väg att hämta dom från P mot 2 timmar  när jag utgår från Kville.   Den sista timmen var seg när man inte är i form.  Barnen tycker det är segt också att åka så klart. 
 
I tillägg till min egen söndagsångest så kämpar både E och K med att försöka trivas i skolan. E har hemstudier och det har fungerat så bra, hon är en helt annan tjej nu. Pigg glad och motiverad mot den sura omotiverade tjejen hon brukar vara i vanliga fall när det är skola. Vet att hon har det tufft i skolan med vissa av tjejerna i klassen. Att det inte fungerar i skolan för hennes del visade sig i höstens betyg men hur illa det egentligen var kom fram när hon fick besked om att hon skulle till skolan 2 dagar i veckan för extra hjälp. Det brast fullständigt för henne och allt hon gått och burit på kom fram. Vissa av mobbarna skulle nämligen också ha extra hjälp då men inte hennes kompisar vilket innebar att hon skulle få ta sig igenom dessa dagar ensam utan stöd från sina vänner. Älskade unge, vi fick styrt upp det hela med att hon får extra instruktioner via de vanliga hemstudierna hon har. 

Hennes lillebror hade en otroligt tuff hösttermin och det dröjde inte många dagar på denna terminen fören jag fick samtal från skolan om att han var ledsen och ville hem. Han blir inte mobbad men känner sig sen han kom tillbaks från ett år hos sin pappa väldigt utanför av både klasskompisar och lärare. Man blir så frustrerad över att det ska fungera så här. Va fasen är det för skola som barnen ska gå och må dåligt av bara tanken på att dom måste åka dit?  Trots att jag själv går på sparlåga så är detta ett måste att lösa. Lärare och rektor tog  det hela på yttersta allvar så två möten för dom är nu inbokade. 

 
Vad gör man? 
Jag har haft mycket tid att fundera kring detta dessa veckor även om jag inte kunnat fokusera fullt ut. 
Barnen vill byta skola.
Ska vi byta skola till en annan i kommunen eller ska vi ta tag i flyttplanerna samtidigt och gå vidare och starta om någon annanstans?

Något måste vi göra för även om lärare och rektor engagerar sig så tror jag inte att dom lyckas lösa problemen med tanke på att problematiken inte är ny utan pågått länge. 
Vi har trots allt bott kvar här efter skillsmässan enbart pga att barnen går i skolan här så dom skulle slippa byta skola mitt upp i allt. Men åren har gått, vi har kommit över seperationen och det nya livet som det medförde. Jag har kämpat mig fram med fokus på det jag måste göra men glömt bort vad jag vill och vad vi behöver som familj för att bli lyckliga igen. 
Med facit i hand så är varken jag eller barnen lyckliga med det liv vi har nu. 
Vi har fastnat i ett ekkorhjul med massa måsten utan fokus på vad vi vill och mår bra av. 

Nu står vi här i ett vägval och väger för och nackdelar med att bo kvar här och fördelarna är inte många. Att vi bor i ett vackert område är inte allt, vi kan alltid åka hit och njuta av kusten. Men är det här vi ska fortsätta bo? 


Fortsättning följer...

Kram V
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ett vardagspussel

Hej och välkommen till min blogg! Vem är jag? En ensamstående skild trebarnsmamma som har haft en minst sagt tuff resa med att få ihop vardagspusslet med allt vad det innebär. Genom åren har man samlat på sig en hel del erfarenheter och får ofta frågan hur jag orkat kämpa vidare i alla motgångar och bakslag. Så därför kom jag på idén att starta den här bloggen för att dela med mig om mina tips och erfarenheter. En blogg om hur man får ihop vardagspusslet med familjelivet, jobb och ekonomi. Jag hoppas ni kommer få lite inspiration och tips att ta med er i er vardag. Dela gärna med er av era egna tips och erfarenheter. Kram Veronica

RSS 2.0